Snöskoteråkning i Svalbards vildmark

Lynx-ambassadörerna Sami Hyypiä, Oskar Andersson och Mariell Kvickström inledde äventyret i mars – med flyg från Oslo och landning i Longyearbyen, en av de nordligaste bebodda platserna på planeten. Där väntade Lynx-ambassadören och guiden Florian Ledoux och hans vän Matheo Ganadu, båda fotografer och filmare som lever på Svalbard året om, helt nedsänkta i den vildmark de dokumenterar.

Nästa morgon samlades gänget hos Florian för frukost och säkerhetsgenomgång innan Lynx-skotrarna riktades mot vildmarken. Florian och Matheo hade skissat upp en grov plan – men på Svalbard är det naturen som bestämmer. Brutala vindar, bitande kyla eller noll sikt kan på några minuter rasera vilket schema som helst.

"Där ute möter man vad naturen kastar mot en," säger Sami. "Hinder och utmaningar som dyker upp ur ingenstans."

Florian Ledoux i arbete: fångar Svalbards hisnande landskap, med sin fullt utrustade Lynx Commander Limited som hjälper honom nå den avlägsna vildmarken.

Dag ett: rakt mot isgrott­orna på glaciären. Rutten gick genom bergspassager och klättrade tillräckligt högt för att öppna upp vyer över det öppna havet och glaciärens blåkantade front.

Vid grottorna hade Florian och Matheo hittat något nytt – en kammare urholkad av sommarens smältvatten, som omformat isen till nya tunnlar och rum. Gänget trängde sig in för att utforska. En kammare, enligt Samis uppskattning, sträcker sig 15 till 20 meter ner.

"Det var något alldeles speciellt. Vassa isformationer som hängde från taket – man kunde inte låta bli att tänka på vad som skulle hända om en av dem lossnade och föll ner. Men tack vare vinterklimatets förhållanden är dessa platser stabilare och öppnar sina dörrar."

Den första dagen avverkades många rejäla kilometer, men att samla distans var aldrig poängen. Skotern var verktyget – sättet att nå platser som annars förblir otillgängliga.

"Körandet var inte huvudattraktionen. Vi var där för landskapet. För de vyer som helt enkelt inte tar slut."

Sami Hyypiä och Oskar Andersson beundrar de naturliga isskulpturerna inne i en isgrotta.

Det hade varit ett magert snöår på Svalbard. Starka vindar hade packat snön till en tät, kompromisslös skorpa och blåst bort berg på sina ställen – sedan packat mjuk drivsnö i enorma vallar på andra. Terrängen höll på att skifta hela tiden. Man var tvungen att hålla sig fokuserad.

Den hårda, ojämna ytan höll farten i schack och skotrarna skakade konstant.

"Skotern hoppade och skakade hela tiden. Femtio kilometer i timmen kändes mer än tillräckligt – men när jag hörde att en isbjörn kan springa i sextio, insåg jag att vi kanske skulle behöva trycka på lite," säger Sami.

Under större delen av resan låg himlen molntäckt. Men vädret höll i övrigt. Kylan var hanterbar och vinden nådde aldrig sina värsta nivåer.

"Florian påminde oss om att nära minus fyrtio grader, kombinerat med ordentlig vind, befinner man sig i en situation där man inte vill stå stilla," minns Sami.

Mariell Kvickström och Sami Hyypiä tar sig fram genom Svalbards vilda vinterlandskap på snöskoter – ofta det enda praktiska sättet att ta sig runt på vintern.

En av trippens längsta etapper sträckte sig ut till gruvbyn Barentsburg. Med stopp inräknat tog den hela dagen.

För Sami kändes platsen som att kliva rakt in i 1950-talet. Runt 300 människor bor här och arbetar fortfarande i en kolgruva som aldrig slutade rulla. Man blir påmind om Sovjetisk historia överallt där man tittar. I byn­ens mitt står en staty av Lenin.

Gänget tillbringade natten på Barentsburgs hotell och återvände sedan till Longyearbyen dagen därpå via en annan rutt.

På Svalbard är det alltid vädret som bestämmer – planerna kan ändras på ett ögonblick.

Inga björnar syntes till – även om blickarna svepte konstant över landskapet. På Svalbard kan en isbjörn dyka upp från vilket håll som helst, när som helst.

Den sista dagen, på väg tillbaka till Longyearbyen från Barentsburg, berättade snön historien för dem. Massiva isbjörnsspår. Och precis bredvid dem, mindre avtryck – en björnhona, nästan säkert, på väg med sin unge.

"Florian och Matheo bedömde att spåren var ungefär ett dygn gamla. Pulsen gick upp direkt."

Att se en isbjörn hade varit en dröm som gått i uppfyllelse för Sami – så länge mötet kunde ske på säkert avstånd.

Besättningen bar säkerhetsutrustning och satellit­telefoner – ingen mobilsignal här ute – och varje stopp planerades med tydliga flyktvägar ifall en isbjörn snabbt dök upp.

Annat vilt visade sig i mängder. Gänget bevittnade sälar vid vattenkanten, upp till ett dussin åt gången. Valrossar skymtades längre ut på isen. Vildrenar som rörde sig genom landskapet. Och nära Barentsburg fick Mariell sin önskan uppfylld – en upptäckt av en arktisk räv.

Valrossar vilar på ett isflak i Svalbards arktiska vatten.

Bortom Svalbards bosättningar finns inga vägar. På vintern är en snöskoter ingen lyx – det är en livlina. Skoterparkeringarna var fyllda med maskiner från varje decennium, och det enda sättet att ta sig mellan bosättningarna är på snö.

I mars är Longyearbyen redan översvämmat av ljus. Ett fåtal snöskotersafarier och skidåkare var ute, men ingenting var i närheten av trängsel.

Longyearbyen är ett litet basläger mitt i en enorm värld som känns öde, men är långt ifrån det. Ge sig ut på en skoter och inom några minuter är det bara berg, glaciärer, snöfält – och havsis som omger alltihop.

Det var landskapet som stannade kvar i Sami.

"Havsisen som sträcker sig runt en glaciär, med öppet vatten i fjärran och en monstruös klippvägg som reser sig bakom den. Den bilden försvinner inte."

Här ute kan man inte låta bli att känna sig liten.