Sylvis berättelse

Man kan bara bli yngre när man drömmer om att tävla. Här är vi: jag och min ägare Venla Jyrkinen.

Mina rötter finns längst norrut i Europa, långt uppe vid polcirkeln. Mina förfäder, de tåliga och robusta arbetssnöskotrarna som först skapades i Lynx snöskoterfabrik i Rovaniemi, Finland, var äkta återspeglingar av finsk ”sisu”, den gränslösa uthållighet som gör finländarna till det folk de är. Jag vill gärna tro att jag är precis lika stolt och uthållig som de motordrivna arbetshästar jag kommer ifrån, trots att jag byggdes för ett annat ändamål. Jag är den första sportsnöskoter som tillverkades av Lynxfabriken, gjord för att tillföra spänning, fart och racing till människors liv.

Min historia börjar vid en tid då Lynx snöskotrar fortfarande betraktades som arbetsfordon, medan tävlingar mest ansågs som ett slöseri med tid, till och med inom fabrikens väggar. Där fanns dock en liten grupp människor som ville experimentera med att designa en Lynx tävlingsskoter och som ivrigt antog utmaningen. På tävlingsdagen möttes Lynxteamet av tvivel och människors roade blickar, men det ändrades snart när Pauli Piippola vann tävlingen och visade vad Lynx var gjorda av.

Lynx blev omedelbart kungen på tävlingsbanorna och ryktet om dess överlägsna körbarhet spred sig i de nordiska länderna. Experimentets framgång visade snabbt att det fanns en efterfrågan på Lynx sportsnöskotrar, och prototypen ”Peltinokka” (som betyder ungefär plåtnos på finska) följdes av mig, GLS, den första serietillverkade modellen.

År 1985 tillverkades de första 60 GLS skotrarna, följda av en annan uppsättning om 100 stycken eftersom dessa snöskotrar gick åt som smör. 1989 när jag föddes hade GLS befäst sin plats i familjen av Lynx snöskotrar. Jag lämnade fabriken tillsammans med 200 andra av min sort, redo att fylla mitt syfte.

Jag fick vänta ganska länge tills mitt äventyr började. Jag tillbringade mina första år i livet på översta hyllan i en järnaffär i Kotka, en stad i södra Finland. Jag satt där och såg livet gå förbi. Plankor, bultar och muttrar passerade igenom butiken medan jag väntade på att min människa skulle hitta mig.

Men den som väntar på något gott väntar aldrig för länge sägs det ju. År 1994 kom en mycket speciell man in i butiken. Jag såg hans blick som vandrade runt hyllorna och mötte min. Ett ögonblick stirrade vi på varandra och någonstans under vevaxeln kändes en stöt, och jag fick rysningar i hela karossen. Efter en stund vände sig mannen bort, och just när jag var på väg att klandra mig själv för mitt fåfänga hopp kom han tillbaka med försäljaren och pekade på mig. Jag hade hittat min människa!

Min nya ägare Olli Honkanen hade nyligen köpt en tomt i Utsjoki och när vintern kom tog han med mig dit, hela vägen upp till allra nordligaste Finland. Vilka vyer vi såg! Fjällen reste sig höga runt omkring oss, norrskenet dansade på himlen och kraftiga snöfall täckte marken. Äntligen fick jag göra det jag skapats för!

Jag charmades av omgivningarna och livsstilen som min första ägare Olli Honkanen introducerade mig till i vår nya hemby Utsjoki.

Det stod snart klart för mig att min nya ägare var ovan vid snöskotrar, men det oroade mig inte – jag var trots allt ovan vid människor också. Vi övade och lärde oss tillsammans att köra omkring i utmarkerna och ta oss fram igenom vildmarken. Jag gjorde mitt bästa, och det gjorde även min ägare: han deltog generöst i grävandet när jag körde fast i snön och inte kunde komma loss, hur mycket jag än försökte med mitt Nokia drivband. Jag blev till och med bärgad ur snöslaskiga sjöar på våren ett par gånger, men min ägare lämnade mig aldrig ensam med problemen. Vi var bästa kompisar och tog alltid hand om varandra, från kaffepauser runt lägerelden till långa dagar av isfiske. För mig kändes det som äkta kamratskap.

Vår gemensamma resa varade i nära 10 000 kilometer. Allteftersom säsongerna gick blev jag väl omhändertagen och fick nya delar och tillbehör efter behov: remmar, tändstift och skidbelag. En gång fick vi allvarliga problem eftersom min ägare lånade ut mig till en vän som inte insåg mitt behov av olja och körde på ren bensin. Som ni förstår gillade inte mina kolvar det och jag hamnade på operationsbordet. Som tur var räddades jag av operationen och snart nog spann motorn som ny igen.

Men även goda ting tar slut och det gjorde även min resa med min första ägare till sist. Han var ledsen över att behöva släppa mig, men såg till att jag hamnade i goda händer: han sålde mig till en lokal man vid namn Samuel Vuolab (eller Samppa som han kallades), och jag fick stanna i Utsjoki by där jag nu kände mig hemma. Samppa var en erfaren förare och jag hade också fått vissa erfarenheter under de år som gått, så vi hade mycket roligt när vi tillsammans körde i hög fart igenom vildmarken. Samppa skämde bort mig med nya tillbehör, såsom en gasreglagevärmare och en robust hasplåt av renskötselmodell, för att skydda mig på turerna när vi körde fort. Han fick mig att känna mig speciell, han sa att jag var den bästa och tuffaste snöskoter han nånsin haft och anförtrodde mig jobb som att dra släde och vara med vid renskötseln. Jag förstod då att mina förfäders anda fanns kvar i mig – trots att jag hade farten i blodet och var designad för tävling kunde jag fortfarande klara de uppgifter som Lynx snöskotrarna ursprungligen var gjorda för. Jag kunde få jobbet gjort.

Min andra ägare Samuel Vuolab hade lång erfarenhet av att köra snöskoter och han tränade mig väl för alla typer av äventyr.

Och så körde jag runt i fjällen med Samppa ända till år 2020 när vi båda uppnått en ålder då man skulle kunna börja kalla oss veteraner. Samppa behövde en ny vindruta till sin Peugeot, och så var det min tur att lämnas i utbyte. Det gick bra för mig: Det slutade med att jag flyttade till andra sidan av byn och fick lyckan att bo hos en vacker, häftig dam vid namn Henna Riekkoniemi. Hon körde mig i fjällen lyckligt leende och jag gladde mig åt mina sista vintrar i Utsjoki innan det var dags för nästa vändning på min bana.

Ett ungt par förälskade sig i mig, köpte mig av Henna och tog mig med till deras hem i Saariselkä. Jag hade nästan gett upp om säsongen 2021, men det visade sig att det fortfarande fanns ordentligt med snö i fjällen omkring mitt nya hem. Mina nya ägare introducerade mig ivrigt till de nya omgivningarna, och de verkade dela mitt intresse för att köra fort. Jag lyssnade på deras samtal om tävling och det väckte mitt intresse, eftersom det var en värld jag ännu inte fått uppleva. Det diskuterades dock om det var en bra idé att ta mig till tävlingsbanorna – jag var fortfarande i alltför gott skick för att krascha och förstöras, tack vare tidigare ägares goda omvårdnad.

Jag lyckades snabbt knyta an till mina nya ägare, och de tyckte så mycket om mig att jag till och med fick ett nytt namn: Sylvi Martta Karoliina. Paret kunde inte enas om efternamnet till deras adopterade skyddsling, så jag fick varken heta Jyrkinen eller Karppinen. Istället fick jag namnet Kolppanen, som en hyllning till en av mina ursprungliga fäder i Lynxfabriken. Esa Kolppanen var den person vars hjärna kanske hade arbetat hårdast under tiden före min födelse. Han var en av de modiga föregångare som låg bakom det faktum att sportsnöskotrar nu är en del av Lynx snöskoterfamilj.

Min senaste familj döpte mig stolt till Sylvi Martta Karoliina Kolppanen.

Mina stolta ägare presenterade mig för alla i sociala medier och när min ursprungliga pappa Esa hörde att det fanns en GLS med hans namn i Saariselkä, blev han förtjust. Han kontaktade mina ägare och erbjöd sig att bli gudfader, och ge assistans vid eventuella problem som kunde uppstå. Det värmde mitt hjärta att se hur mycket dessa människor gillade en gammal snöskoter som mig! Jag hade kommit tillbaka till mina rötter och till händer som en gång skapat mig. Jag kände plötsligt att jag var en del av denna stora, kärleksfulla familj som bestod av alla som jag mött längs vägen. De hade gjort mig till den jag är och de hade förtroendefullt suttit på min rygg genom de vildaste av äventyr. Det var här jag hörde hemma. Hos den här snöskoteråkande familjen med dess rymliga hjärtan, stora sinnen och stolta anda.

Venla Jyrkinen är en passionerad snöskoterförare som älskar sporten i alla dess former. Långfärdskörning, djupsnöäventyr och att köra fort på skoterleder och tävlingsbanor – hon älskar alltihop. Venla började köra snöskoter 2016 när hon flyttade norrut till Enare i finska Lappland. Hon har sedan dess synts på enduro- och sprinttävlingsbanor i Finland, och 2020 deltog hon i endurotävlingen Cain's Quest i Labrador i Kanada.